Jag läste precis Magnus Betners bloggserie angående Sverigedemokraternas politik och hur invandring påverkar oss svenskar. Helt och hållet underbart. Jag menar, jag har inte på länge läst en så klockrent bra text. Han tar del för del itu deras politik och egentligen så tar han itu väldigt många förutfattade meningar som finns kring ämnet invandrare.
Det som fascinerar mig mest med detta inlägget är hur han faktiskt har belägg för det han säger. Han kan bevisa att det han säger faktiskt stämmer. Fast det är egentligen inte det som fascinerar mig. Det som fascinerar mig är att jag inte är det minsta van vid det. Våra svenska och samhällslärare säger åt oss att vara källkritiska och vi nickar duktigt och tänker att nu ska jag hålla mig borta från mysko hemsidor och hämta konkret information från Aftonbladet, eller Sverigedemokraternas hemsida.
Jag mår nästan lite illa när jag tänker på det. Inte någon gång under mina tolv år i skolan så har vi lärt oss att vara riktigt envetet källkritiska. Det är till och med så att mina, visserligen högst irriterande och irrelevanta, tendenser till att vara källkritisk tystades ner för att jag störde resten av klassen.
Vi hade en lektion i veckan när jag gick i nian som hette Livskunskap. Det låter bra eller hur? Det låter ju som att vi kanske skulle kunna lära oss någonting vettigt där, som vi kan ha nytta av i resten av livet. Som att betala skatt, lära oss lite politik eller kanske leta jobb? Sådant som är viktigt när man kommer ut i vardagslivet. Men nej, vi lekte lekar och pratade om våra känslor. När jag tänker tillbaka på det så känns det otroligt löjligt men vet ni vad? När jag var där, just då. Så kändes det inte konstigt. Det var sådant vi gjorde på den lektionen. Vår livskunskap.
I skolan lär vi oss räkna ut ekvationer, vilket jag som mattenörd tyckte om, och att det fanns en människoras som hette neandertalare. Viktiga grejer. Det känns nästan lite som att vi skolats till att inte ifrågasätta saker. Vi ska lyssna på TV4s nyhetsmorgon klockan nio och ta in vad de säger. Vi ska lyssna på politiska debatter där socialdemokraterna slänger upp lite dynga på bordet, moderaterna torkar bort det och slänger upp sin egen dynga.
Det är ju fan hemskt.
Självbeaktning 