Världens alla färger i en grå burk

Jag älskar den jag var i nian, för fyra år sedan. Jag gick mitt sista år på högstadiet. Jag ägde skolan. Jag känner människorna och jag känner lokalerna. Jag är bekväm i det. Jag kunde göra vad jag ville.

Jag hade en förkärlek till provocerande färger. I början av nian så var jag lite dyster. Men jag växte. Jag tog på mig en rosa Ahlgrensbilar pikétröja för att provocera lite. För att provocera min image lite. Jag vet inte om någon annan brydde sig. Men jag brydde mig.

Om man frågar någon ifrån den tiden hur jag såg ut så hade de nog beskrivit mig som personen i basketshorts, piké och badtofflor. Jag hade på mig badtofflor ända in på vinterhalvåret. Det var jävligt kallt. Men jag gillade mina badtofflor.

Jag har en jacka med, som jag haft sedan jag gick i sexan. Min pappa hade på sig den i tio år innan det. Jag har fortfarande på mig den jackan. Det har inte varit många dagar sedan jag hittade den som jag inte haft på mig den. Sju år sedan. Det är väldigt länge för en jacka.

Jag brukade dansa väldigt mycket i nian. Inte ballet eller bugg. Lite mer, disko dans. Studsa runt lite i takt till techno. Hade jag sett mig nu hade jag tyckt att jag vore en idiot.

Fan vad fel jag har.

Jag var ingen idiot. Jag var lycklig. Lycklig som fan. Bekväm var jag med, jag brydde mig verkligen inte om vad folk tyckte. Jag bara studsade runt där i mina tofflor, shorts och min piké. Jag saknar mig, den jag var då. Jag har gömt den personen under en massa vikt, känslor och mest av allt, min självimage.

Jag har aldrig sett mig själv som en glad människa. Jag är en glad människa men min image har aldrig varit att jag varit glad. Jag har alltid sett mig själv som en person som tar det lugnt, reagerar inte allt för mycket på saker. Varken på gott eller ont. En ganska så känslokall person faktiskt.

Ibland så ser man glimtar av den riktiga jag. Den jag som dansar runt i café Kåla till techno med riktigt dålig bas, den som inte brydde ett dugg om vad andra tycker. Idag är min självbild så djupt rotad att jag inte ser glimten av mig allt för mycket.

Jag är rolig, jag känner känslor och jag bryr mig faktiskt inte om oviktiga människors åsikter.

Fast. När jag är med Marie, då är jag lik den personen. På senaste tiden har jag inte träffat Marie så jätte mycket. Jag känner mig djupare och djupare nergrävd i mig själv ju längre tid det går. Jag behöver vara med Marie. Jag behöver se mig själv för den jag egentligen är.

Jag älskar Marie, inte bara på grund av allt hon är, utan också för att hon tar fram mig ur mig.

Jag är ingen dyster person. Jag är färgglad.

Annonser
Det här inlägget postades i Dåtiden, Nu. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s